Gympremiär för mina tjejer samt firande av diamantbröllop

Igår var det gympremiär för mina tjejer. Hela sommaren har vi pratat om att de vill börja träna men vi har inte tagit tag i det. När vi väl bestämt oss för att åka till Götene för att fixa gymkortet så har någon blivit sjuk. Men igår var det äntligen dags.

Vi började med lite kondition och det fungerade fin fint. Sen innan vi skulle gå ville Nikki stesta lite styrka så vi körde en benövning. Det gick suvärent och båda tyckte det var roligt att träna. Nikki som varit mest skeptiskt var nog den som tyckte det var roligast.

Vi ska börja med att träna 1 gång i veckan. Så får vi som om vi kan få in 2 dagar tillslut men det berpr på hur det ser ut med övriga aktiviteter och skola.

När vi var klara på gymmet blev det att åka till Lidköping. Först skulle vi hitta en vinterjacka till Nikki. Hon har växt så enormt mycke i sommar så alla kläder är för små. Likaså alla jackor. Men att hitta en vinterjacka var lättare sagt än gjort. Tillslut hittade vi en på damavdelningen på hm som hade storlek xxs.

Sen var det att fara till de gamla. Vi hade ett litet firande för de firat diamantbröllop i veckan som gått. 60 år som gifta. Det är inte alla som får uppleva det. Det är några få och de är oftast i den äldre generationen. Undra om det kommer vara så många i vår generation som kommer att fira diamantbröllop.

Håller jag och älsklingen ihop så kommer vi att vara 84 år. Det är ju faktiskt möjligt.

Redan torsdag kväll

Redan torsdag kväll. Imorgon är det fredag och det innebär helg! Så skönt! Sen blir det en intensiv jobbvecka med bokslut. Ser inte fram emot det. Jag gillar mellanperioderna när det känns som att man får lite gjort och inte bara släcka eldar som ska vara klara. Förr gillade jag när det var mycket att göra men jag fungerar dåligt numera när det är för mycket.

Ett bevis på det var idag.. Nora ringer och är ledsen för hon glömt sin skåpsnyckel. Jag skyndar mig iväg och passar på att ta med mig ett kodlås till henne istället. Vem är det som inte lägger ifrån hennes skåpsnyckel o nyckelhinken och åker iväg.

Som tur kom jag på det innan jag kom för långt så fick åka åt andra hållet och hämta nyckeln och sen stressa iväg. När jag ska lämna nyckeln till Nora så har jag slarvat bort nyckeln igen. Hade den runt armen först men någon gång mitt i stressen så la jag den tydligen i jackfickan. Jag blir så trött på mig själv. Vad fort ens liv kan förändras. Från att vara väldigt stresstålig och klara stress bra till att inte klara stress överhuvudtaget på mindre än ett år. Det är skrämmande.

Men det är bara att inse att livet är som det är nu och acceptera det. Jag kan bara ta hand om min kropp efter vad den tycker jag klarar av. En vacker dag kanske det blir bätre.

Efter jobbet fick jag med mig lillskruttan ut på en regnig promenad. Men så skönt att komma ut lite. Snart ska jag nog försöka ta tag i att börja med gymmet igen. Känner i hela kroppen att jag behöver börja träna. Jag mår så mkt bättre då och jag är helt försvagad i hela kroppen efter detta inneåret i dubbel bemärkelse!

Info från jobbet idag också. Vi ska successivt börja gå tillbaka till kontoret. Men vi börjar inte förrän efter bokslutet. Vi ska göra detta fram till 1 dec och då börjar vårt nya normala. Vi kommer få möjlighet att jobba viss del på distans. Riktlinjen är 2 dagar i veckan som det ser ut nu. Men kunde skifta lite beroende på ens arbetessituation och behov.

Jag hoppas jag klarar av….eller klarar av är klart jag gör.. men jag hoppas jag orkar vara på jobbet utan att sluta fungera. Jag brukar bli så hiskeligt trött de förmiddagar jag varit på jobbet hittills. Förstår inte ritkigt varför då jag inte äter någon medicin nu. Men det kanske är sjukdomen som gör det eller om det är att jag inte är van.

Jag hoppas på det sistnämnda att det kommer bli lättare och få mer ork ju mer jag är där. Förr gick de ju bra. Fast visst jag var trött vissa perioder. Vilket kanske fått sin förklaring.

2017 eller om det var 2018 sökte jag faktiskt för min extrema trötthet. Jag jobbade och sen låg jag och sov när jag kom hem, Fick inget gjort. Men proverna de tog visade inget fel. Så det avskrevs. Jag har flera gånger detta år funderat på om det var där och då min sjukdom började…

Promenad i vår fina natur

Jag älskar att bo här vi bor. Vi har så fin natur precis brevid husknuten. Jag älskar att ta en runda i motionspåret och bara njuta av skogen och åkrarna. Idag blev det mellanrundan tillsammans med min andre hälft. Självklart hittade han lite svamp på vägen också. Det går nästan inte att gå med han utan att han hittar någon svamp. Men lite mysigt är det.

Idag blev det mellanrundan. Jag tycker dock jag går så långsamt fortfarade men älsklingen sa att han tycker jag börjar få upp farten. Jag hoppas det är så. Är så trött på att vara svag och längtar efter att få tillbaka formen i kroppen.

Det tar sin tid eftersom jag fortfarande har någon skit liggandes som inte släpper. Ena dagen är det bättre och sen kommer allt tillbaka med förnyad styrka.

Men någon gång ska väl skiten släppa. Det bästa jag kan göra är att ta hand om min kropp efter bästa förmåga. Nu tänker jag att det behöver bli lite mer rörelse för denna kroppen. Vi har ett målschema och jag tycker faktiskt det fungerar riktigt bra. Nästa vecka är det 4 pass för min del. Den hårdaste veckan. Men det ska gå!

Imorgon är det dags för jobb igen. Se om vi får någon info om hur vi ska jobba framöver. Hur mycket distansarbete vi får ha eller inte ha. Jag hoppas vi får mycket fritt. Det vore skönt för att få ihop livet och jag måste säga att jag trivs väldigt bra med att jobba hemifrån. Men vore trevligt att få komma o träffa arbetskamraterna ibland också.

Vi får helt enkelt se hur det blir. Jag är dock lite orolig hur det ska gå. Jag blir så extremt trött av att vara på jobbet. Vet inte varför men antar att det är för alla intryck. Hjärnan orkar inte riktigt med. Tur man har ett arbete som faktiskt går att göra på distans.

En dag som inte blev som den skulle

Dagen började precis som den skulle… tills det var dags för frukost. Nora kommer upp och säger att hon känner sig konstig. Du är nog bara trött säger jag. Ät lite frukost så blir det nog bättre. Jag hade gjort pannkakor igårkväll så hon värmde sig två stycken. Men redan efter första tuggan tog det stopp. Det växte sig bara i munnen på henne. Hon mådde illa sa hon. Men tillslut fick hon i sig lite yoghurt. Men den fick inte vara kvar länge. Det tog bara en halvtimme så kom den upp och det var bara att duscha av sig för Nora och bädda ner sig i sängen.

Det som var Timmersdala dagen idag. En dag Nora längtat så efter. Hon som var så beredd på en rolig dag tillsammans med bästisen. Men det var bara att ringa o säga att planerna fick ställas in.

Nikki hade en kompis sovandes här. Så hon ringde efter sina föräldrar som hämtade henne. Får hoppas att Nora inte smittat henne eller oss andra för den delen.

Jag och Älsklingen gick fram och kollade på dagen. Det var en hel del folk vilket är jättekul när det annordnas något i bun. Vi kom hem med lite rökt lamminnanlår, vitlökssalami och honung. Allt närproducerat!

På eftermiddagen åkte vi till Lidköing till Thai House där vi mötte upp älsklingens föräldrar och syster för en bit mat. Nikki o Nora var kvar hemma. Lillasyster tog hand om sjuka storasyster. Så mysigt!

Maten var supergod som vanligt och vi hade en trevlig stund innan vi åkte hemåt igen. Nora hade varit lite bättre under eftermiddagen men nu var hon mycket sämre och fått feber den lilla stackarn. Hon hade inte fått i sig någon mat under dagen så hon tvingade i sig 1/3 dels smörgås och så fick hon lite alvedon.

Nu får vi hoppas att hon piggnar till så att hon kan gå tillbaka till skolan så hon inte missar för mycket.

Bättre syn på ena ögat

Igår var det äntligen dags att besöka optikern. Jag bokade tid redan i augusti men det var så fullbokat. Väl där fick jag gå igenom mitt minst sagt händelserika år gällande mina ögon. Hon som gjorde undersökningen på mig skrev för brinnande livet.. haha.. hon undrade hur jag märkt att jag behöver ny styrka. Jag sa att jag vet inte om det är så men har börjat se suddigt på datorn så tror jag behöver nya terminalglasögon men att jag ville börja med att kolla synen så att jag inte behöver fixa nya terminalglasögonen igen sen. Vilket hon förstod.

Själva synundersökningen gick bra och hon testade höger öga flera gånger. Men resultatet blev att jag skulle gå ner minst 2 steg i styrka. Egentligen kunde jag gå ner tre men det tyckte hon skulle bli för stort steg. Tyvärr fanns det inga provlinser hemma i butiken men hon beställde ett par till mig som kommer om någon vecka.

På hemvägen kom jag på att jag har ju faktiskt kvar mina gamla linser som jag hade innan jag var hos optikern förra året när min syn hade försämrats så drastiskt. Jag bad älsklingen kolla om det var rätt styrka jag hade hemma och det var det!

Vilken skillnad det blev när jag bytte styrka på ena ögat. Så från att det bara har skiljt 1 styrka mellan ögonen så skiljer det 3. Förr hade jag tom samma på båda ögonen. Men dit känns det långt nu.

Men upptäckte ett problem imorse när jag satte mig vid datorn. Mina terminalglasögon är ännu sämre nu. Så nu är tid bokat men det tar lite mer än en månad innan jag får komma dit. 25e oktober fanns första lediga tiden. Vet inte ritkigt hur det ska gå tills dess.

Borde även fixa ett par nya glasögon antar jag. Mina gamla är ju fel styrka i nu. Himla massa optikerbesök blir det..

Att låta tiden springa iväg en stund

Förra året innan jag blev sjuk tipsade min mamma mig om en ny hobby. Som de flesta vet så älskar jag att pyssla. Då menar jag verkligen ÄLSKAR att pyssla. Pysslet min mamma tipsade om var diamanttavlor. Diamond Painting. Man kan säga att det är en blandning av broderi och pärla pärlplattor.

Man har en en canvasduk med ett mönster på. Det ser ut som ett broderimönster. På canvasen är det lim och på varje ruta ska man sätta dit en liten diamantpärla. Detta blir sen otroligt fina tavlor.

Väldigt pilligt och det tar tid. Men så otroligt skönt att bara sätta sig och dutta lite och låta allt runt omkring bara vara. Det har verkligen varit bra terapiarbete detta år som varit. Bara plugga in en ljudbok och vara i sin egna lilla värld ett tag.

Just nu har jag precis börjat på den största tavlan hittills. 50×100 cm kommer den bli när den är klar. Passar mig perfekt nu när mörkret faller på och man inte är ute på samma sätt.

Jag älskar färger så denna känns så rolig att göra. Även om jag just nu mest har gjort massa svart. Snart har jag kommit ca 1/7 på tavlan så det är mycket kvar. 80 000 diamanater ska läggas.

Nikki började men tavla till sig själv i våras. Sen har den fått ligga. Men nu börjar hon vara med lite igen. Jag tycker det är så mysigt när de vill vara med mig och pyssla. Även om det inte är ofta mammas pyssel är så roligt. Jag är glad för det lilla jag får. Snart är de väl knappt hemma längre.

Vi har blivit med katt

Under flera år har vi pratat om att skaffa ett litet husdjur. Jag har saknat att ha en katt så enormt mycket. Men när man har två allergiker i familjen så har det varit svårt. Älsklingen vet vi är känslig mot katt och Nikki har reagerat mot hundar och Nakenkatter.. dock inga andra katter. Men det kändes ändå som en dröm långt långt bort. Men en dag så sprang jag på Sibirisk Katt. En långhårig katt som skulle vara en mer allergivänlig ras då den inte utsöndrade lika mycket av en viss allergen. Jag kommer inte ihåg i skrivande stund vad den heter tyvärr. Men det är bara att googla.

Jag blev stormförtjust i de söta katterna och började leta uppfödare. Vi hittade en uppfödare i närheten men tyvärr kändes inte magkänslan rätt där. Samtidigt kanske det var meningen då vi istället fick kontakt med en uppfödare av rasen Neva Masqurade istället. Nevan är en syskonras till Sibirisk Katt. Skillnaden är färgen och de blå ögonen. Jag som ÄLSKAR blå ögon blev ju helt såld. Uppfödaren tipsade om en annan uppfödare utanför Göteborg som snart skulle få en kull kattungar.

Efter mycket diskuterande och funderande här hemma så bestämde vi oss för att kontakta uppfödaren och se hur det kändes denna gång. Nu kändes det så mycket bättre i hela kroppen. Men klart oron fanns fortfarande för att Nikki skulle reagera på en katt. Jag och Älsklingen bestämde oss för att överraska tjejerna med en tripp till Göteborg för att på hemvägen åka förbi uppfödaren och hälsa på katterna.

Kattungarna hade nu blivit 8 veckor gamla och utsöndrar som mest av allergenet tillsammans med fertila katter och på detta hade pollensäsongen precis dragit igång.

Nikki nös lite hos uppfödaren men Älsklingen kände inget. Nikkis nysningar gjorde mig lite orolig men samtidigt hade hon nyst hela veckan. Hon fick ingen reaktion i ansiktet så som hon brukar få när hon känner av pälsdjur. Efter mycket velande och funderande så bestämde vi oss för att vi testar. Vi hade ju blivit så förtjusta i den lilla Hjördis som vi alla fäste oss vid.

Lördagen efter skolavslutningen var det dags att åka ner igen och hämta hem Hjördis. Jag måste erkänna att jag var väldigt nojig första tiden att det inte skulle fungera. Men det har fungerat! Älsklingen känner inget och Nikki känner inget. Det enda vi har märkt på Nikki är att om hon blir riven så svullnar det lite grann vid rivsåret. Inte överdrivet men något mer än det gör på Nora.

Förra veckan blev Hjördis 6 månader. Vilket betyder att vi har haft henne här hemma i 3 månader. Tiden har gått så otroligt fort men hon har verkligen fått sin naturliga del i vår familj.

Dags att damma av bloggen?

Det blev inte så mycket till uppdatering av bloggen. Men kanske dags nu? Det har minst sagt varit ett kämpigt år. Men jag är säker på att mitt positiva sätt underlättar det hela. Jag har verkligen fått lära mig att anpassa mitt liv till min sjukdom eller vad man ska kalla det. Jag har åkt på flera minor och blivit helt slut. Jag vet dock inte vad som har varit jobbigast… biverkningar av medicinerna eller symtomen av sjukdomen.

Nu är jag medicinfri och jag hoppas att jag kan vara det framöver. Den 28e oktober ska jag till ögon. Jag hoppas verkligen att det ser bra ut. Annars betyder det att trycket i hjärnan är högt igen och jag riskerar att behöva äta medicin.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev sist…det var ändå förra året.. men från dagen jag kom hem från sjukhuset har jag ätit LCHF. De snedsteg jag har gjort är ätit lite potatis samt att när vi ätit på kinarestaurang så har jag ätit friterade kycklingbullar och vårrullar. Men inget godis (om det inte varit sockerfritt), igen pasta, inget ris, inget bröd.. nu har det gått mer än ett år. Jag har gått ner nästan 16 kg. De senaste halvåret har det stått still, men jag har samtidigt haft någon skit i kroppen sedan januari som inte vill släppa. Känns som bihåleinflammation/förkylning. Jag sprang på VC hela vårvintern. Akut bronkit tyckte läkaren hela tiden samt några öroninflammationer. Hem med antibiotika, Cocillana och slemlösande. Varje gång och varje gång utan någon bättring.

I april blev jag smittad med Covid tillsammans med min 2:a dubbelsidiga öroninflammation. Fick en ny antibiotikasort som jag efter en vecka fick fullt av eksem. Då tröttnade jag på läkarna och efter det har jag inte varit hos läkaren. Vissa dagar känns det som att det äntligen är på G att släppa taget för att någon dag senare komma tillbaka med full styrka. Kanske dags för en ny vända till VC.

Fördelen är i alla fall att det verkar inte vara något som smittar så jag har kunnat leva relativt som vanligt… eller ja vanligt har ju inte 2020/2021 varit men jag hoppas ni förstår.

Men om jag ska sammanfatta mitt liv just nu.. det är inte som förr. Jag håller på att lära mig leva efter nya förutsättningar och jag måste lyssna på min kropp och acceptera att jag inte orkar allt och de dagar jag orkar mer är jag överlycklig. Men jag ligger inte död i soffan längre. Jag orkar vara med min familj. Bara det gör mig lycklig. Jag måste inte flänga runt och göra massa saker. Inget slår en lugn hemmakväll 7 dagar i veckan!

Inlagd på sjukhus

Måndagen kommer och jag jobbar först någon timme innan det är dags att ge sig av till sjukhuset. Väskan är packad och jag är minst sagt nervös. Jag har ingen aning om vad som ska hända mer än att de ska göra ett ryggmärgsvätskeprov och en magnetkameraundersökning någon dag.

När vi kommer fram till sjukhuset är vi lite tidiga så vi får sitta och vänta en stund innan mitt rum är klart. Jag ska ligga i en delad sal men för tillfället så kommer jag att ligga ensam. Så skönt!

En sköterska kommer in och ställer de grundläggande frågorna. Han är inte från Sverige och förstår inte när jag säger att jag har nickelallergi. Utan han kopplar det som att jag är allergisk mot nycklar. Stackarn! Han måste ju ha tyckt att jag var helknäpp.

Jag får göra mig hemmastadd och sen blir det ytterligare lite undersökningar för att kolla mitt neurologiska tillstånd så att det är ok att göra ett ryggmärgsvätskeprov, eller lumbalpunktion som de säger på sjukhuset. En LP. Allt såg okej ut så det beslutas att jag ska göra en LP senare på eftermiddagen.

Älsklingen åker hem och jag blir ensam kvar. Det känns lite sådär att ligga på sjukhus. Oron för att jag ska ha en hjärntumör finns fortfarande där.

Eftermiddagen kommer och jag ska göra en LP. Inget trevligt kan jag inte påstå. Det gjorde svinont när läkaren stack in nålen i ryggen på mig. Öppningstrycket låg på 26,5. Normalt är att det ska ligga under 20, men inte över 24. Så nåt är fel. De tappar ur 15 ml likvor som sedan skickas på analys. Sen blir det dags för blodprov. Stackars sjuksköterskor. Jag är så svårstucken så de höll på en bra stund innan de fick blod till alla rör som behövdes.

Som plåster på såren så var det chokladpudding till mellanmål. Jag hade bestämt mig redan innan att jag äter den kost som serveras på sjukhuset. Så slapp jag krångla med LCHF-kost.

Rädslan att ha en hjärntumör

Det är dags att börja skriva på min historia. Ork har inte funnits. Finns inte nu heller egentligen men jag vill skriva ner det innan allt lägger sig som en otäck dimma. Det kommer bli långt.. o det kommer inte skrivas allt idag. Det blir i alla fall en början idag…

Allt började egentligen för flera år sedan utan att jag har vetat om det själv. Men mest påtagligt blev det på semestern i år. I flera år har jag haft en molande huvudvärk. Jag har trott att det är spänningshuvudvärk från allt datorarbete på jobbet. För två och ett halvt år sedan skaffade jag terminalglasögon just pga det. Det blev bättre men inte helt bra.

På semestern nu i somras började jag reflektera över alla konstiga symtom jag börjat få. Jag sa till älsklingen att jag börjar nog bli hypokondriker. Jag kände att jag börjat prata i halva ord ibland, jag hade ofta huvudvärk och allmän sjukdomskänsla i kroppen, jag kände mig lite vinglig när jag gick i trappor, jag hade börjat höra sämre, hade börjat få tinnitus på ena örat, börjat se sämre… många av dessa symtom trodde jag bara var inbillning.

Synen insåg jag att den behöver jag kolla upp. Sagt och gjort. På vår bröllopsdag 7e augusti fick jag en tid hos optikern. Där gjordes det på rutin en ögonbottenfotografering. Optikern började fråga massa frågor om jag hade huvudvärk. Jo, men det har jag en del, svarade jag. Men det kommer nog från nacken, fortsatte jag. Optikern förklarade att mina synnerver såg ”buckliga” ut och att det kunde göra så att man fick huvudvärk när man vaknade. Hon erbjöd sig att skicka en remiss till en ögonläkare om jag ville. Men ansåg inte att det var så akut så hon kunde bara skicka mig till Capio i Jönköping. Jag tänkte för mig själv att det är väl lika bra att kolla upp. Sen gjordes synundersökningen precis som vanligt. Jag behöver som misstänkt en högre styrka.

Efter några dagar kom en tid till Capio i Jönköping. Mitt i delårsbokslutet. Det funkade ju inte. Så jag ringde och skulle boka om tiden. Då hade de tid redan samma vecka. Så fredag 21 augusti åkte jag och min andre hälft dit. Jag trodde inte att det skulle vara något utan trodde att de skulle säga att det är normalt som det ser ut. Men riktigt så blev det inte. Det visade sig att jag hade bilateralt papillödem. Alltså svullna synnerver på båda ögonen. Fortsatte detta så skulle jag kunna börja förlora syn på båda ögonen. Ögonläkaren sa att detta troligen berodde på ett ökat tryck i hjärnan. Men att det måste undersökas mer och att hon skulle skicka en remiss till Ögon på SkaS.

Här började jag bli lite orolig. Ökat tryck i hjärnan? Vad var det? Varför då? Jag hittade att det fanns något som hette vattenskalle. Kan det vara det? Jag visste inte utan fick snällt vänta på att ögon skulle höra av sig.

Jag väntade hela vecka på att höra nåt. Trodde man skickade remisser digitalt. Men det verkade inte så för på torsdagen veckan efter jag varit i Jönköping ringer Ögon på SkaS och säger att vi fick din remiss från Capio här idag på morgonen. Kan du komma in i eftermiddag? Herregud tänker jag. Är det så akut? Hinner de inte ens skicka ut en tid på papper? Vad är detta?

På Ögon görs en massa olika undersökningar. Jag går in och ut ur de olika undersökningsrummen och tiden springer på. Besöket avslutas hos ögonläkaren som säger att synfältsundersökningen jag har gjort visar vissa defekter, men inget som ögat inte kompenserar för. Men jag har svullna synnerver och man måste undersöka vad det beror på. Troligen är det p.g.a. ett för högt tryck i hjärnan, men kan även vara synnerversinflammation. Hon vill ringa till neurologläkaren och stämma av med dem innan jag får besked vad som händer. Så jag får sätta mig utanför och vänta.

Efter en halv evighet kommer ögonläkaren ut och säger att jag kan komma in igen. Hon säger att hon stämt av med neurologläkaren men att det finns inte någon plats på neurologavdelningen just nu men att en neurologläkare kommer att höra av sig när det finns plats. Jag frågar om hur länge hon tror det kommer ta. Ja bara några dagar säger hon. Hon förklarar att man behöver utreda om det är ett ökat tryck i hjärnan och varför det är det i så fall. Ofta brukar det vara för mycket vätska säger hon och då behöver man operera in en shunt. Jag går därifrån väldigt orolig att detta ska vara något farligt.

Hemma börjar jag googla. Inget bra det vet jag. Men jag vill så gärna veta vad det kan vara. Jag börjar googla synnervsinflammation. Det stämmer inte alls med mina symtom. Jag googlar för högt tryck i hjärnan och hittar bara det som kallas vattenskalle. Det passar inte heller in på mina symtom. Det enda jag hittar som passar in på mina symtom är hjärntumör. Har jag en hjärntumör? Kan det vara en hjärntumör jag har? Rädslan och oron som sköljer över min kropp är inget rolig. Jag vill verkligen inte ha en hjärntumör. Vad gör jag om jag har en?

På fredagen ska jag jobba. Tankarna bara snurrar och jag gör i alla fall mitt bästa på att göra ett bra jobb. Jag försöker begrava tankarna i jobb. Vid tvåtiden ringer de från neurologen. Jag ska bli inlagd efter helgen. Max en natt tänker jag när jag frågar läkaren. ”Du sa att jag ska bli inlagd, är det över natten då du menar?” Nej, nej… det blir minst 4 dagar säger hon. 4 dagar?! Vad ska de göra med mig?!

Helgen som går är det så mycket tankar som flyger genom huvudet. Tänk om jag har en hjärntumör. Tänk om jag aldrig mer får krama om barnen? Hur många blir friska från en hjärntumör? Kan det vara något annat jag har? Symtomen stämmer ju in så bra! Det är säkert det jag har…