Vet inte riktigt vad det är med mig. Känner mig lite nedstämd. Har gjort sen igår förmiddag. Vet inte riktigt vad det är… lite jobbigt att inte veta då det inte är så lätt att bearbeta de hela. Men men de blir väl bättre. Känns så jobbigt bara…

Saknar morfar något enormt med. Såfort jag tänker på honom så tåras ögonen. Börjar kännas mer o mer jobbigt att jag aldrig fick säga hejdå innan han tog sitt sista andetag. Jag stod utanför och väntade in mormor o mamma när morfar tog sitt sista andetag. Detta för att jag och S ville att mormor skulle få gå in först till honom. Det är så kluvna känslor om detta. Klart jag vill/ville att mormor skulle få gå in först men nu i efterhand när jag vet att jag åkte så långt för att ändå inte få träffa honom vid liv och att jag stod utanför när hon tog sitt sista andetag så hade jag nog inte agerat likadant.

Det känns så orättvist att jag inte fick träffa honom vid liv. Vi hade ändå åkt igenom nästan hela Sverige och kom ändå försent. Varför gick vi inte in och sa hej när vi kom fram till orten?! Jag vet iofs varför. Det var sent och det var mörkt inne på hemmet eller vårdcentralen eller vad det nu heter. Vårdcentralen säger vi i alla fall. Vi sa att vi går dit imorgon förmiddag istället. Morfar sover säkert där inne nu ändå. Han hade ju dessutom varit hyfsat pigg.

Jag kommer ihåg än idag känslan jag fick när jag blev väckt och fick höra att morfar blivit sämre. Sen var det ju tvungen att vara så svinkallt så bilen vägrade starta. Jag och S gick i förväg och kom fram en kvart tidigare än mamma o mormor som fick vänta onödigt länge på taxin.

Aja det är inget att göra något åt nu. Känns bara jobbigt.
Saknar honom så enormt mycket. Han fick aldrig träffa älsklingen, han fick aldrig träffa sina första barnbarnsbarn och han kommer inte heller vara med när jag gifter mig. Det är nog det som gör ondast. Jag skulle så gärna vilja att han var med. Särskilt med tanke på att jag och morfar hade ett långt samtal om älsklingen i början av vårt förhållande då vi inte visste hur vi skulle ha det. Han var orolig över att jag skulle bli sårad och att älsklingen inte var den rätta för mig. Men jag förklarade hur jag kände och när vi la på så hade han sagt att han stödde mig i mitt val. Nu är det mer än 5 år senare och vi står inför ett stundande bröllop. Än så länge har mitt val varit det rätta.

Jag är så glad att jag hade hans stöd. Vet inte om jag hade klarat av att vara så stark annars. Jag visste att jag hade morfar på min sida och det stärkte mig. Tack morfar för att du alltid fanns vid min sida!

Jag hoppas vi möts igen någon dag. Jag saknar att ha dina armar runt mig, dina sånger du jämt gick och sjöng på och alla dina barnsligheter. Saknar dig alldeles för mycket ♥