Jag blir så arg, ledsen, besviken! Jag hatar att vara gravid, jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv, jag hatar allt!

Dagen började bra jag var glad, lycklig och förväntansfull på vad denna dagen hade att erbjuda. Det är jag inte längre. Önskar att jag inte ens hade behövt vakna upp till denna hemska dag.

Jag är så himla känslig nuförtiden, varje liten sak blir lika stor som atombomben var över Hiroshima under andra världskriget. En liten sak blir så stor. Men det sköna med allt är att jag vet varför de förstoras så, men det är grymt jobbigt. För tillfället så vill jag bara vara den lilla flickan man var innan man började skolan, innan alla dessa bekymmer kom, innan man visste vad känslor var, innan man ens hade några problem över huvudtaget större än att man var tvungen att städa sitt rum.

Jag förstår inte ens att du kunde tänka tanken och ens våga ge det som förslag. Du vet vad som hänt när jag gjort det förut, du vet hur jag har mått efteråt.. långt efteråt. Du lovade mig att jag inte skulle behöva göra det något mer. Varför kan du inte bara hålla det då? Jag vet det var bara ett förslag men vilket förslag egentligen. Hade du tänkt innan så hade du förstått innebörden i det hela. Jag är trött på att alltid behöva tänka ett steg till åt både dig och mig.

Att ens dag kan vändas så fort.. från att vara glad till att sitta här och gråta. Allt känns så mycket värre än vad det är men jag måste släppa ut allt. Annars byggs det bara på en hög och jag vet ju hur det blir då. Det blir en ännu större knut av allt som knappt går att lösa ut.

Varför måste man bli så känslig när man är gravid?