Ja livet går verkligen upp och ner. En vecka med förkylning är aldrig roligt. Innan förkylningen kom så hade jag gått loss på diverse sötsaker. Samma visa varje gång. Vet inte varför. Men det är precis som att mitt immunförsvar lägger av när jag äter massa sötsaker. Jag hade verkligen en downperiod. Åt allt som kom i min väg. Godis, glass, kakor, smörgåsar, bullar… ja listan kan göras lång. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag bara släppte greppet och frossade. Resultatet = Dunderförkyld och ont i halsen = Noll träning. Nu äntligen börjar förkylningen bli bättre, men nu äter jag bra igen. Det vände direkt när jag slutade med sötsakerna. Jag borde se det som ett tecken. Det händer ju samma sak varje gång. Jag vet ju det. Äter jag en gång så är jag fast i minst en vecka. Jag kan inte stoppa tankarna på olika sötsaker eller sötsuget som kommer som ett brev på posten.
Nu är jag dessutom så sjukt träningssugen. Jag fantiserar om att springa uppför en slalombacke. Som om att jag skulle klara det i detta skicket :p Tror inte det. Men en vacker dag så. För att peppa mig själv så att jag lyckas hålla mig ifrån sötsuget så försöker jag ta massa bilder på maten jag äter. För det går inte att förneka, det ser riktigt gott och lockande ut. Det bästa av allt. Det är lika gott som det ser ut. Så när min hjärna försöker intala mig att jag behöver sött för att få snabb energi ska jag tänka på dessa bilder och kanske ta en smoothie eller något istället. Vitaminboost är bättre än sockerboost!
För att komma tillbaka på banan så har jag testat några nya rätter. Jag är rätt trött på den gamla vanliga maten och då lockar ”den maten jag åt förr” desto mer. Så nu blir det att testa mycket nytt framöver för att locka tillbaka smaklökarna till den maten som gör att jag mår bra. Jag vet ju verkligen vad jag vill. Det gäller bara att få med mig den där envisa saken uppe i huvudet med. Den som vill vara kvar i gamla fotspår. Men det blir i alla fall lättare och lättare att komma tillbaka till rätt spår. Så lite positivt är det i alla fall!
Annars så tuffar livet på. Barnen växer så det knakar och de börjar bli stora. Lite ångest över att de små inte är så små längre. De börjar bli allt mer självständiga och vill testa nya saker hela tiden. Jag har insett att det är dags att börja släppa på tyglarna lite så de får börja testa sina vingar sakta men säkert. Snart är dagisperioden slut för denna gången, troligtvis slut för alltid. Men man ska väl aldrig säga aldrig. Men det finns inga planer på fler barn här i alla fall. Sen vet man aldrig vad som händer men så känns det nu i alla fall. Det är väl därför allt känns lite vemodigt. Ett kapitel ska avslutas i våra liv för att lämna plats åt ett nytt. Blandade känslor de där. Men jag försöker njuta så mycket som möjligt av nuet. Tar vara på dagarna och tar inte allt för givet. Det gör att jag knappt aldrig sitter vid datorn, mobilen vet jag knappt vart den är när jag kommer hem, jag vill hellre ha mys vid tvn tillsammans med min familj. Älsklingens olycka förra året gjorde mycket på känslorna. Livet är skört.
Nu ska jag krypa ner hos mina hjärtan och min älskling för en helt vanlig lördag kväll hos familjen Ahlin. Vi ska kolla på gladiatorerna efter barnens önskemål :)
Ha en fin helg!