De e redan valborg. Det har i stort sett bara gått förbi mig och det slog mig häromdan att de var valborg denna veckan. Vi pratade lite löst om att gå till en eld med barnen men då alla tänds så sent så skippar vi det i år igen. Barnen vill hellre gå på kosläpp imorgon så det ska vi göra. Då är det skönt att de är pigga och glada.

Denna dagen kommer att bli lugn känner jag. Nikki ska ha med sig en kompis hem från dagis så jag och Nora får väl sysselsätta oss med något tillsammans. Frågar jag henne vill hon säkert spela spel. Hon älskar ju allt vad spel heter.. tror nog hon är lik sin mor lite när det gäller det. Jag ville också jämt spela när jag var liten. Sen har ju hon sin pappa som älskar spel än idag. Nikki tycker inte det är lika roligt men brädspel gillar hon.

Innan det blir hämning av barnen skall jag sätta mig och läsa rapporten som jag ska opponera och redovisa. En spännande rapport är det i alla fall =) Sen får vi se hur resten går. Fått betyget från praktiken nu och det var bra :) Ska bli kul att få kolla på bedömningsunderlaget på måndag så jag ser vad jag har fått på alla delar :) 1½ vecka kvar sen börjar allvaret. Fick ett mess om att jag ska byta rum igen. Lite tråkigt för jag gillade mitt kontor. Nu ska jag göra mig hemma i ett nytt igen. Inte så roligt, men det är ju bara tillfälligt för planerna är ju att vi ska till sjukhusets lokaler istället. Så egentligen gör det mig inte så mycket. Jag ska ju ändå bara jobba där. Jag ska ju inte bo där, även om mycket tid spenderas på jobbet.

Ha en fin dag allihop!

 

Nu tycker jag verkligen att det har gått för långt! Nu har företag börjat göra reklam för Viktoperationer!! Jag tycker detta är sjukt! Hur kan det ens vara tillåtet att göra reklam om detta? Att skära bort friska organ. Varför inte satsa pengar på att hjälpa människor att gå ner i vikt på en sund väg. Satsa på  beteendeterapi och livsstilsförändring istället!

När jag var gravid med Nikki fick jag det fina erbjudandet att gå på överviktsenheten eftersom jag var överviktig. Jag tackade jag och blev bara positivt förvånad. Jag fick inte vara med i ”original” gruppen då jag var gravid men tanken med det hela var att under tre år skulle gruppen följas åt, man vägde sig, man fick bra tips, det var anordnade anhörighetsdagar där även de nära och kära fick bra tips, man fick prata med likasinnade och man hade hela tiden en stöttepelare i form av de två dietister som höll i gruppen. De var ett otroligt stöd och de pushade och peppade. Men jag hann bara gå på detta i ett halvår tyvärr. För sen drogs pengarna in och de var tvungna att lägga ner avdelningen. Tyvärr. De var mycket ledsna allihopa då de räddat många under årens lopp från både hjärt- och kärlsjukdomar och stroke.

Här fick man kunskap om mat och dess innebörd. Hur insulinet påverkar ens humör och massa andra bra verktyg. Men fick det vara kvar… nej….bättre att lägga pengar på dyra operationer och skära bort friska organ.

Jag kan tacka denna avdelning till att jag inte gick upp ett enda kilo under graviditeten. Tyvärr gick jag upp efter istället, men då fanns inte heller detta stödet kvar. 3 år sa de att det tog att få igenom en varaktig livsstilsförändring. Det kan nog stämma rätt bra.

Tillbaka till reklamen… Capio som gör reklamen här kräver ett BMI på 30 stod det i kommentarerna till annonsen. 30 (!) det klassas ju knappt som fetma. Jag tycker det är sjukt att det är så lågt. Har man ett BMI på 30 så kan man helt klart klara en viktnedgång själv om man bara vill och vill ändra sitt beteende. Jag kan knappt tro det jag läser. Jag är i chocktillstånd tror jag. 30….jag vet inte vad jag ska säga…

Sammanfattningsvis tycker jag att det är fel med att göra reklam om sådana här saker. Jag tycker dessa operationer görs alldeles för lätt idag. Jag tycker det är synd att det inte satsas mer pengar på att hjälpa folk ner i vikt istället för att erbjuda en operation.

Förra veckan skrev dessutom My Westerdahl en debattartikel om dessa operationer. Hon har på egen hand gått ner 80 kilo (från 170 kilo) men har några kilon kvar att gå ner. Hon var hos läkaren och gjorde tester för hon tyckte det tog sådan tid att gå ner i vikt. Det visade sig att hon har problem med sköldkörteln men alla andra prover var jättefina och hon har inga överviktsrelaterade sjukdomar. Trots alla fina tester och att hon gått ner 80 kilo på egen hand så erbjuder läkaren henne en Gastric Bypass, och detta över telefon! Jag finner inga ord! Hur kan en läkare göra så? Är det inte bättre att gratulera henne till den stora viktnedgången och erbjuda henne hjälp med den sista biten (inte via en operation).
Mys artikel i sin helhet här ni här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article20677461.ab

För att avsluta det hela så tycker jag att dessa operationer är jättebra för de som verkligen testat ALLT! och då menar jag verkligen ALLT och funkar inte ALLT så kan det vara en absolut sista utväg. Men jag tycker det är så fel att man blir erbjuden en sådan operation så fort idag. Bmi gränsen borde vara mycket högre än 30 (vet ej vad landstinget har för gräns) och man borde få hjälp med sitt beteende och vara öppna till att alla är vi olika. Sen tycker jag att det borde vara förbjudet att göra reklam för detta. Man uppmanar ju folk till att göra en operation…sjukt…

 

 

Idag vaknade jag upp till en sån där härlig dag allt bara känns helt fantastiskt. Jag har saknat denna känslan och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Jag har ju sett mönstret när jag får dessa lyckoendorfiner. Det är när jag äter bra och skippar de där hemska snabba kolhydraterna. Jag mår ju alltid såhär bra när jag skippar dem. Nu har jag snart inte gjort ett enda avsteg på en månad och jag mår helt fantastiskt! Jag har inte tränat på 2,5 vecka pga min förkylning/pollen eller vad det är men ändå mår jag såhär. Jag förstår inte hur ens kost kan inverka så på ens känslor och humör. Men tydligen gör det så på mig och jag är glad att jag hittat verktyget till mitt välmående.

Idag är jag tacksam för allt jag har. Jag är tacksam över där jag befinner mig i livet idag och att jag har en sån fantastisk familj vid min sida. Idag ska jag bara dra in våren och boosta mina endorfiner. Blir kanske att sätta sig ute en sväng o läsa rapport.

Jag hoppas ni alla därute får en helt fantastisk dag :)

I natt blev jag minst sagt chockad! Jag vaknade av att någon satt i sängen. Det var Nora som ville sova hos oss. Den har nog aldrig hänt innan. Så självklart fick hon det. Hon hade svårt att sova berättade hon så därför ville hon sova hos oss.

Fyra timmar senare vaknar jag av att jag fryser. Nora har tagit mitt täcke o ligger och sover på det. Det gör hon alltid med sitt egna täcke också. Lägger de undrar sig o sover på det. Fattar inte varför men det är nåt hon har för sig i alla fall. När jag äntligen fått bort henne från täcket så somnar jag om direkt o vaknar först när klockan ringer.

Det var riktigt mysigt att hon ville sova hos oss. Det är jag ju inte bortskämd med direkt. Hon var väldigt trött efter natten plus att hon hostar lite så hon fick vara hemma med mig idag. Jag har ju bara slutklämmen kvar på examensarbetet och sen väntar jag på det arbetet som jag ska opponera på. Får se när det dyker upp idag. Senast klockan 15 skall jag få det enligt riktlinjerna i alla fall :)

Har ställt in på fb att jag får se mina minnen. Idag fick jag ett minne som jag skrev för 3 år sedan men berörde ett minne som hände för 7 år sedan när jag låg på Östra i Göteborg. Då låg jag och väntade på att få åka till KSS. Och fick besked att ambulanstransporten var ordnad så att jag skulle få åka den dagen. Då blev jag så glad för jag det jag roade mig på dagarna på östra var att räkna prickar i taket. Inte särskilt underhållande.

När jag sen kom till KSS så kom mamma och höll mig sällskap på kvällen! Det var en sån underbar känsla att få komma dit. Jag känner den lyckan jag hade kroppen än idag när jag tänker tillbaka på det. Sen att jag ändå inte fick sitta eller gå det gjorde inget för på KSS fick jag mer besök än vad jag fick på Östra och älsklingen kunde komma varje dag. Dessutom fick jag en tv på rummet så då hade jag ju lite att göra i alla fall. Även om kanalutbudet inte var bra så var det i alla fall bättre än inget.

Jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har. När jag låg där för 7 år sedan vågade jag inte ens tänka på hur allt skulle gå. Jag hoppades att det skulle gå bra och det har du ju gjort med!

Satt och bläddrade igenom gamla bilder och vilka minnen. Det känns som det var igår men samtidigt känns det som evigheter sedan. Att barnen varit så små, man glömmer så fort. Så tråkigt. Men tur att det finns kort att titta tillbaka på. Nora var så stolt när hon fick en lillasyster. Så låter oftast än idag…eller ja kanske inte alltid när vi är hemma, men är vi borta berättar hon fortfarande väldigt stolt att Nikki är hennes lillasyster.

Nikki ser upp till syrran. Det har hon gjort i hela sitt liv. Nora är hennes stora idol och det märks så tydligt. Vi har haft en väldig tur som har fått så tajta systrar. Bästa vännerna. <3

Jag är glad att Nora fått en syster och att Nikki med såklart har en syster. Det var min önskan som liten. Att få en storasyster eller lillasyster som bodde hos oss. Jag var så avundsjuk på alla i klassen som hade syskon som de pratade om. Jag ville ju med ha det. Visst jag har ju min älskade lillebror. Men han bodde ju hos sin mamma, så det var inte samma sak. Jag ville ha ett syskon hemma. Nu har jag haft det väldigt bra ändå utan syskon. Men att kunna ge Nora en dröm jag själv hade och att hon sedan har blivit så glad över det. Det går inte att beskriva den känslan.

I vissa lägen är det självklart en stor fördel att vara ensambarn. Men att ge Nora ett syskon är bland det bästa jag har gjort och jag hoppas och tror att dessa två tjejer kommer vara så tajta som de är idag resten av deras liv.

Idag när jag hämtade Nikki på förskolan så berättar hon mycket stolt ”Mamma, på mellisen så kom Nora och kramade mig” Det är så härligt att höra sånt. Nu har de dock bråkat om en ficklampa och blev världens ovänner. Men de fick se bilderna här nedan och vi pratade lite om dem och nu är de vänner igen och leker för fullt inne i Noras rum =)

Idag har vi äntligen hämtat våra små underbaringar. Bråkande sådana men sånt är livet tydligen som förälder till en 5 åring och blivande 7 åring. Men det är skönt att ha dem hemma igen.

Har suttit med examensarbetet nu på kvällen. Har gjort om lite i det så nu hoppas jag att jag är nöjd. Imorgon blir de att göra slutklämmen på de. Läsa o korrekturläsa. Men skönt att det snart är över. På tisdag är det deadline o då ska jag få den rapporten som jag ska opponera på. Det blir nervöst. Har bara opponerat en gång tidigare o det kommer jag knappt ihåg hur man gjorde.

Måste erkänna att jag saknar jobbet med. Det måste vara en bra sak. Jag längtar att få komma tillbaka. Andra arbetsdagen sen ska jag på utbildning o i slutet av maj ska vi till Botaniska Trädgården. Det tycker jag ska bli kul eftersom jag ska ha deras redovisning.

Helgen annars har varit lugn. Min andre hälft hade tenta igår och jag låg helt utslagen i soffan. En hemsk förkylning har etsat sig fast i min kropp så ingen träning på två veckor nu. Ångest! Tur att vikten sakta sakta går nedåt ändå. Jag har nått mitt mål för april redan så det är skönt. Bara jag lyckas hålla det men har skött maten excellent så de känns riktigt kul. Snart blir det dock en utmaning då det snart är dags för kalas igen.

Men skam den som ger sig. :)